Moderaterna kommer igen

I söndagens nummer av DN (22/9) skriver Ulf Kristersson tillsammans med ledande moderata regionpolitiker om att det går att få mera vård för pengarna. Enligt debattartikeln är moderaternas mål att människor ska få rätt vård i rätt tid  -  men också att skattebetalarnas pengar ska användas så smart som möjligt. Bra, men inte särskilt revolutionerande, ju. Jag tror inte att det finns någon politiker som inte ställer upp på detta. Vad som dock är avvikande i den svenska politiska kontexten är att man återigen  -äntligen-  lyfter upp en gammal moderat ståndpunkt eller i alla fall att man vill utreda frågan om huvudmannaskapet för hela den regionala hälso- och sjukvården. Mellan raderna ska man förstå att det nu är dags att återigen driva frågan om att sjukhusvården ska organiseras statligt. Precis det som Kristdemokraterna nu drivit i några år. Bra att det blir fler som intar den ståndpunkten.

KD vs C, ideologisk vallgrav

Enligt Centerns egen uppfattning är partiet liberalt. Det går en ideologisk vallgrav mellan Centern och KD. Det är angeläget att lyfta fram denna grundläggande skillnad mellan partierna och göra det klart för väljaropinionen. Det har under en längre period varit så.

På många håll, inte minst inom alliansen i Riksdagen, har partierna kunnat samarbeta trots detta, men tack vare den sedan något decennium gemensamma fienden Socialdemokraterna. Centern tydligaste signum är dock att man många gånger velat mellan borgerlighet och vänsterkramande. Det slutliga utfallet av regeringsbildningen 2018 ger klart besked. Svenska Dagbladets Göran Eriksson skriver i sin analys av EU-valet ”om ett alltmer intensivt ordkrig mellan det liberala Centerpartiet, och de mer konservativa Kristdemokraterna. När siffrorna stannade på söndagskvällen såg det ut som om Centerns hårda attacker på Kristdemokraterna /…/ har fungerat. Kristdemokraterna växte visserligen och vann ett mandat – men hade hoppats på ännu mer. Centerpartiet har valt att försöka koppla samman KD med den europeiska högerpopulism som Centern har beskrivit som sin huvudfiende i det här valet. Dessutom har Centerpartiet offensivt använt abortfrågan mot Kristdemokraterna”.

Varken frågan om högerpopulister eller aborter är relevanta inlägg i EU-valet på det sätt som Centern, och för all del flera andra partier, argumenterar. Sorgligt. (När får vi en ideologisk valdebatt?) Dessutom har KD varit tydligt med sin inställning till högerpopulismen och i abortfrågan där KD och Centern står för samma åsikt. Detta brunsmetande verkar ha lyckats. Det vore ärligare om Centern någon gång redovisade att man under långa tider i sin historia var det mest nersmetade partiet med den färgen som man nu försöker att kladda på andra. Går man in på Centerpartiets officiella hemsida för att läsa om dess historia under 1930- och 1940-talen hittar man mest skrivningar om kohandeln med Socialdemokraterna. Nogsamt raderar man vad som stod i partiprogrammet från 1933 fram till 1946: ”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda flyktingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.”  Det finns gott om exempel på denna i Centerpartiets historia bruna ideologi. Läs gärna Klas Åmark, Att bo granne med ondskan: Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och förintelsen.

Fasa ut billiga och undermåliga prylar

Jag är säkerligen inte ensam om att reagera på att den enda faktor som verkar existera i reklamvärlden är att det som man vill sälja är "billigt". I dagens nummer av Svenska Dagbladet finns en mycket bra debattartikel på detta tema.

Trots tilltagande klimatmedvetenhet och en ökad vilja att leva hållbart kvarstår faktum: vi lever fortfarande i ett utpräglat slit- och slängsamhälle. Aldrig tidigare har vi köpt och slängt så mycket prylar som i dag. Livslängden för vitvaror, hemelektronik och möbler är betydligt kortare i dag än för bara tio år sedan. I en värld med bristande resurser, klimatutmaningar, och snabbt minskande biologisk mångfald måste vi fråga oss om vi har råd med någonting annat än kvalitet i material och produkter. Genom att förstärka konsumenträtten och information till konsument om varans verkliga pris kan beslutsfattarna hjälpa konsumenten och driva på produktionen av mer hållbara produkter.

Normen har blivit att köpa nytt när något krånglar. Fristående verkstäder och reparationsföretag blir allt ovanligare samtidigt som det i princip blivit omöjligt att själva laga apparater som krånglar. Utvecklingen har gått så långt att många inte ens bryr sig om att undersöka vilka möjligheter det finns till reparation även vid bagatellartade fel.

Låt vårdpersonalen bestämma!

Tord Persson skriver i Skånska Dagbladet 7 september ”Låt staten ta över vården”. Det är ett viktigt inlägg, även om artikeln handlar om många andra aspekter på sjukvårdspolitik, aspekter som egentligen bara har marginell betydelse som argument för rubrikens ståndpunkt. Emellertid hälsar jag med tillfredsställelse debattinitiativet. Moderaterna drev under lång tid detta, men har dessvärre släppt saken sedan några år tillbaka. KD.s partiledare Göran Hägglund tog tag i frågan och lanserade ståndpunkten för ett antal år sedan. Dessvärre kom det som en blixt från klar himmel och överraskade många kristdemokratiska landstingspolitiker. Det var väl en orsak till att det aldrig blev någon fart i argumentationen. Numera har emellertid KD arbetat igenom frågan och i senaste valrörelse var den en viktig ståndpunkt för Kristdemokraterna. Tyvärr har inte några andra partier hakat på och därför händer ju inget. Jag är inte säker på att det är landstingspolitikers egenintresse som är orsaken, som Tord Persson påstår, utan mera vad han också säger rädslan för att den lokala förankringen skulle försvinna.

Sjukvårdens stora problem är att styrningen är mångfaldig och splittrad. Det kan inte gärna bli annat med den decentraliserade struktur som präglar det svenska sjukvårdssystemet. 21 landsting och 290 kommuner har ansvaret för hälso- och sjukvården och utöver det har också staten ett ansvar för normering och styrning genom bl.a. tillsyn, kunskapsstöd och ekonomiska bidrag. Den viktiga utredningen om Effektiv vård, redovisad i SOU 2016:2 skriver att ”det saknas väsentligen samordning av styrningen och vanligen också en sammanhållen analys av de konsekvenser som styrningen får”. Jag har frågat åtskillig sjukvårdspersonal om varför vi har så långa köer och fått samma svar varje gång: Det är inte ett ekonomiskt problem. Det handlar om styrning och organisation. Jag tror också att detta skulle kunna förbättras om den samordnades på statlig nivå. Framtidsutmaningarna kan inte mötas med mera övertid, fler hyrpersonal och färre vårdplatser. Det saknas överlag inte ekonomiska resurser, utan ett effektivt utnyttjande av resurserna. En kompletterande väg vore att göra allvar av planerna på t.ex. ett professionsdrivet sjukhus som det talats om i vår region Skåne. Dvs.: Låt vårdpersonal styra och leda verksamheten från topp till botten. Jag undrar nu när skånska regionpolitiker ska göra allvar av detta som man pratat om under några år? Det innebär ju inte att organisationen blir statlig, men att de som själva är involverade på alla nivåer inom vården tar hand om ledarskapet. Det tror jag är en framgångsväg. Börja med detta i väntan på en större sjukvårdsreform.