Från saklig utredning till beställda resultat

Transplantation (SOU1989:98), Transplantation och organdonation (SOU1989:99), Genteknik -en utmaning (SOU1992:82), Vårdens svåra val (1995:5) är några statliga utredningar i min bokhylla. Jag sätter stort värde på dem och har genom dem skaffat mig mycken värdefull och användbar kunskap av experter på sina respektive områden. Böckerna utgör alla enskilda delar i den serie statliga utredningar som startade redan 1922. Något vi verkligen har anledning att vara stolta över.

Serien av statliga utredningar har resulterat i ett stort antal gedigna rapporter till stöd för riksdagens beslutsfattande. Utredningarna är en del av den svenska lagstiftningsprocessen som ju är riksdagens främsta uppgift, nämligen att stifta lagar. Dessa Statens Offentliga Utredningar är resultat av arbeten i kommittéer med stor sakkunskap på området som ska utredas. På senare tid tycks det dock allt vanligare med särskilda enmansutredare.

Utredningarna tillsätts och får sina direktiv av regeringen. Det är i och för sig inget man kan invända mot, men man blir betänksam inför den senaste häftigt debatterade utredningen med förra (s)-kommunalrådet Ilmar Reepalu som ansvarig. Mot bakgrund av den debatt som ägt rum med bidrag av bland annat forskare på området misstänker jag starkt att regeringsdirektiven inte bara handlade om att förutsättningslöst utreda frågan om vinster i välfärden. Det verkar som om det också fanns beställda politiska resultat samtidigt för att hålla vänsterpartiet på gott humör och tillförsäkra sig vänsterns stöd i riksdagsarbetet. Om det verkligen är så, vilket tyvärr verkar vara fallet av debatten att döma, är det bedrövligt. En institution som genom åren varit ett viktigt bidrag i det politiska beslutsfattandet och på flera andra sätt en källa till välgrundad kunskap har då blivit degraderad från att vara en saklig och initierad kunskapsbas till att vara en partipolitisk inlaga. Det är allvarligt menar jag och jag hoppas på att detta missbruk upphör.

Hälsovård med appar!

I slutet av 2013 kom EU-kommissionens grönbok om mobil hälsa. I den svenska översättningen har det blivit ”m-hälsa”. Det är ju en översättning som på svensk botten kan styra tankarna lite åt ett håll som det inte var tänkt, fast i EU:s Regionkommitté var det en svensk, moderat regionpolitiker som fick uppdrag att vara rapportör på yttrandet till EU-kommissionen. Snarare brukar vi väl tala om e-hälsa och då beskriva m-hälsa som en underavdelning till detta begrepp. Som en följd av denna grönbok lanserade EU-kommissionen under april månad det året ett öppet samråd för att samla in synpunkter på grönboken.

Jag ser framför mig m-hälsa som en kunskapskälla för att ytterligare utveckla kvaliteten och säkerheten i hälso- och sjukvården, generera ny forskning, öka entreprenörskap och ge personalen förutsättningar att arbeta mer effektivt och evidensbaserat. Vi har här också ett av flera verktyg att möta utmaningarna med en åldrande befolkning. I Skåne är ju avstånden inte särskilt långa för någon medborgare till våra sjukhus. Jag tror ändå att m-hälsa kan bidra till ökad livskvalitet och samtidigt hålla sjukvårdskostnaderna i balans. Mera pengar till vården är sällan den bästa lösningen för en effektivare och bättre vård. Viktigare är att hitta nya vägar att använda de resurser vi har. Att utveckla användningen av t.ex. smarta telefoner och andra sidor inom det vi kallar e-hälsa är sannolikt mera framgångsrikt och ger mera vård för samma pengar.

Vårt norra grannlän Kronoberg har varit mycket framgångsrika när det gäller att använda it på den administrativa sidan av sjukvården. Kronobergs läns landsting har t.o.m. fått pris på eu-basis för detta! Utveckling på den administrativa sidan är ju en viktig faktor, men det finns mycket mera att göra. Man kan gå vidare och ta in de möjligheter som användningen av smarta telefoner ger. Det handlar om medicinska- och hälsorelaterade appar som exempelvis kan vara anslutna till utrustning och sensorer eller till olika former av beslutsstöd, hälsoinformation och medicinska påminnelser m.m. Som exempel kan det handla om tjänster där en patient enkelt kan avläsa sådant som hjärthastighet, blodsockernivå, blodtryck och kroppstemperatur eller lösningar där användaren får påminnelser om medicinintag eller kost- och motionsrådgivning. Den stora utbredningen av smarta telefoner har bidragit till en explosion av hälsorelaterade appar riktade till invånarna. Uppskattningsvis finns redan i dag minst 100 000 hälsorelaterade appar på den globala marknaden. Här finns ett stort fält för Region Skåne att gå ut på för att förbättra och utveckla vården i Skåne. Parentetiskt skulle jag vilja tillägga att jag redan 1996 var på en konferens i Alicante, Spanien, och kan nu konstatera att det är tveksamt om vi i Sverige har kommit dit där spanjorerna var får 20 år sedan när det gäller e-hälsa och andra närliggande aspekter.

Om Region Kronoberg fått utmärkelse för att vara bäst i Europa på sjukvårdsadministration, skulle det sitta bra om Region Skåne kunde få motsvarande utmärkelser när det handlar om den patientnära sidan av vården.

EU och regionerna

Många beslut som fattas både i Stockholm och Bryssel ska genomföras i kommuner och regioner, men oavsett regering i Stockholm så har det verkat lika svårt att släppa ifrån sig makt till denna politiska nivå. Kommuner och regioner är ju i det avseendet jämställda. Oviljan att släppa ifrån sig makt neråt i den politiska hierarkin är en erfarenhet som ingalunda bara gäller Sverige. Vid t.ex. subsidiaritetskonferensen i Paris i oktober 2008 visades det tydligt att ett spänningsfält i politiken går mellan de nationella lagstiftande parlamenten och de regionala dito. Det är nu snart tio år sedan, men inget tyder på någon mera betydande förändring.

EU:s vitbok om styrelseformer 2001 markerade att den representativa demokratin ska utgöra grunden och att medborgarinflytandet ska stärkas. Då blir regioner och kommuner viktiga, eftersom deras kontaktyta med medborgarna är närmare och tydligare. Därför bör Sveriges regionala indelning växa fram som en följd av framgångsrika samarbeten beslutade av regionerna själva. Endast så kan regionfrågan få en stabil grund att utvecklas ifrån.

Det kan påpekas och upprepas att regionfrågan inom EU-hierarkin anses mycket viktig. Det får man väldigt klart för sig om man går runt i korridorerna och träffar tjänstemän inom DG-Regio, det ”departement” som sysslar med de lokala och regionala frågorna. Medialt uppmärksammas dock mest vad som sker på nationell nivå med möten mellan ministrar etc. Lissabon-fördraget som nu har några år på nacken har dock en viktig inriktning i att stärka det regionala inflytandet. Uttryckt på annat sätt innebär det att EU kommer närmare medborgarna. I fördragstextens artikel 4.2 betonas mycket tydligt att ländernas nationella identitet ska respekteras liksom det lokala och regionala självstyret. I artiklarna 5.3 och 5.4 fastslås också än en gång subsidiaritetsprincipen. Denna princip som säger att alla beslut skall fattas på lägsta möjliga och effektiva nivå. Subsidiaritetsprincipen är ett svårt ord både att stava och uttala. Likväl är det en ideologisk grundbult inom EU. I beslutsprocessen har således svenska lokal- och regionpolitiker ett viktigt inflytande som kan kanaliseras genom Regionkommittén. Sverige har 12 ordinarie ledamöter och 12 ersättare i EU:s Regionkommitté, som lite förenklat kan sägas vara ett remissorgan till EU-kommissionen. Alla dessa 24 svenska politiker har en hemmabas antingen i ett kommunfullmäktige eller ett landstings dito. Genom Regionkommittén förs lokala och regionala erfarenheter därmed in i EU:s beslutsprocess. Våra lokala och regionala församlingar liksom enskilda människor kan och borde bättre ta tillvara de möjligheter som erbjuds därmed. EU-parlamentariker av alla politiska färger sätter stort värde på kontakter och synpunkter hemifrån. Det gäller självklart också ledamöterna och ersättarna i Regionkommittén.

Statliga pålagor sätter elkonkurrens ur spel

Vi har numera en avreglerad energimarknad. Tanken var att konsumenten, enskilda hushåll och industrier, skulle få möjlighet att välja energileverantör och att energipriset därigenom skulle gynna konsumenten genom konkurrens mellan entreprenörerna. Även om långt ifrån alla gjort medvetna val av bolag som levererar el till bostaden eller fabriken finns det en i grunden bra tanke. Fritt val ska gynna konsumenten.

Bakgrund till denna utveckling finns i beslut på europanivå. Under 2012 kom ett meddelande från EU-kommissionen ”För en välfungerande inre marknad för energi”. Redan i den första meningen av meddelandet slår kommissionen fast att ”Europeiska unionen behöver en konkurrenskraftig, integrerad och likvid inre energimarknad”. Om detta ska fungera så kan inte en medlemsstat lägga på alla möjliga pålagor som i realiteten sätter den önskade konkurrensen ur spel. Kommissionen påpekar att ”i vissa medlemsstater utgör skatter och avgifter ungefär 50% av den slutliga energiräkningen”. Det kan dock vara ändå värre. Med de olika pålagor som nu införts i Sverige utgör skatter och andra avgifter ca 70% av konsumentens energikostnad. Det säger sig självt att konkurrensens mellan de olika energiproducenterna då inte är särskilt stor. Detta är ett klart brott mot hela inriktningen i EU.s energipolitik.

Ju större del av energikostnaden som är utsatt för konkurrens, desto större blir konsumenternas vilja att så långt möjligt spara på energin. Detta är i överensstämmelse med kommissionens uppfattning både vad gäller den inre marknaden för energi och uppfattningen om miljöbelastning. Om den tänkta konkurrensen ska fungera och därmed gynna både miljön och konsumenterna, så kan man på nationell nivå inte sätta konkurrensen ur spel genom alla möjliga pålagor och avgifter, så att energikostnaden bara blir en bråkdel av vad konsumenten betalar.