Transplantation (SOU1989:98), Transplantation och organdonation (SOU1989:99), Genteknik -en utmaning (SOU1992:82), Vårdens svåra val (1995:5) är några statliga utredningar i min bokhylla. Jag sätter stort värde på dem och har genom dem skaffat mig mycken värdefull och användbar kunskap av experter på sina respektive områden. Böckerna utgör alla enskilda delar i den serie statliga utredningar som startade redan 1922. Något vi verkligen har anledning att vara stolta över.
Serien av statliga utredningar har resulterat i ett stort antal gedigna rapporter till stöd för riksdagens beslutsfattande. Utredningarna är en del av den svenska lagstiftningsprocessen som ju är riksdagens främsta uppgift, nämligen att stifta lagar. Dessa Statens Offentliga Utredningar är resultat av arbeten i kommittéer med stor sakkunskap på området som ska utredas. På senare tid tycks det dock allt vanligare med särskilda enmansutredare.
Utredningarna tillsätts och får sina direktiv av regeringen. Det är i och för sig inget man kan invända mot, men man blir betänksam inför den senaste häftigt debatterade utredningen med förra (s)-kommunalrådet Ilmar Reepalu som ansvarig. Mot bakgrund av den debatt som ägt rum med bidrag av bland annat forskare på området misstänker jag starkt att regeringsdirektiven inte bara handlade om att förutsättningslöst utreda frågan om vinster i välfärden. Det verkar som om det också fanns beställda politiska resultat samtidigt för att hålla vänsterpartiet på gott humör och tillförsäkra sig vänsterns stöd i riksdagsarbetet. Om det verkligen är så, vilket tyvärr verkar vara fallet av debatten att döma, är det bedrövligt. En institution som genom åren varit ett viktigt bidrag i det politiska beslutsfattandet och på flera andra sätt en källa till välgrundad kunskap har då blivit degraderad från att vara en saklig och initierad kunskapsbas till att vara en partipolitisk inlaga. Det är allvarligt menar jag och jag hoppas på att detta missbruk upphör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar