EU och regionerna

Många beslut som fattas både i Stockholm och Bryssel ska genomföras i kommuner och regioner, men oavsett regering i Stockholm så har det verkat lika svårt att släppa ifrån sig makt till denna politiska nivå. Kommuner och regioner är ju i det avseendet jämställda. Oviljan att släppa ifrån sig makt neråt i den politiska hierarkin är en erfarenhet som ingalunda bara gäller Sverige. Vid t.ex. subsidiaritetskonferensen i Paris i oktober 2008 visades det tydligt att ett spänningsfält i politiken går mellan de nationella lagstiftande parlamenten och de regionala dito. Det är nu snart tio år sedan, men inget tyder på någon mera betydande förändring.

EU:s vitbok om styrelseformer 2001 markerade att den representativa demokratin ska utgöra grunden och att medborgarinflytandet ska stärkas. Då blir regioner och kommuner viktiga, eftersom deras kontaktyta med medborgarna är närmare och tydligare. Därför bör Sveriges regionala indelning växa fram som en följd av framgångsrika samarbeten beslutade av regionerna själva. Endast så kan regionfrågan få en stabil grund att utvecklas ifrån.

Det kan påpekas och upprepas att regionfrågan inom EU-hierarkin anses mycket viktig. Det får man väldigt klart för sig om man går runt i korridorerna och träffar tjänstemän inom DG-Regio, det ”departement” som sysslar med de lokala och regionala frågorna. Medialt uppmärksammas dock mest vad som sker på nationell nivå med möten mellan ministrar etc. Lissabon-fördraget som nu har några år på nacken har dock en viktig inriktning i att stärka det regionala inflytandet. Uttryckt på annat sätt innebär det att EU kommer närmare medborgarna. I fördragstextens artikel 4.2 betonas mycket tydligt att ländernas nationella identitet ska respekteras liksom det lokala och regionala självstyret. I artiklarna 5.3 och 5.4 fastslås också än en gång subsidiaritetsprincipen. Denna princip som säger att alla beslut skall fattas på lägsta möjliga och effektiva nivå. Subsidiaritetsprincipen är ett svårt ord både att stava och uttala. Likväl är det en ideologisk grundbult inom EU. I beslutsprocessen har således svenska lokal- och regionpolitiker ett viktigt inflytande som kan kanaliseras genom Regionkommittén. Sverige har 12 ordinarie ledamöter och 12 ersättare i EU:s Regionkommitté, som lite förenklat kan sägas vara ett remissorgan till EU-kommissionen. Alla dessa 24 svenska politiker har en hemmabas antingen i ett kommunfullmäktige eller ett landstings dito. Genom Regionkommittén förs lokala och regionala erfarenheter därmed in i EU:s beslutsprocess. Våra lokala och regionala församlingar liksom enskilda människor kan och borde bättre ta tillvara de möjligheter som erbjuds därmed. EU-parlamentariker av alla politiska färger sätter stort värde på kontakter och synpunkter hemifrån. Det gäller självklart också ledamöterna och ersättarna i Regionkommittén.