Folkkampanj mot osteoporos sparar både lidande och pengar

Anna Nilsson Vindefjärd har en intressant och viktig artikel om benskörhet, osteoporos, i Skånskan den 19 oktober. Enligt skribenten omkom hela 111 personer i Skåne under 2018 av en fallolycka. Det är företrädesvis äldre och kvinnor som drabbas. Den intressanta infallsvinkeln är att samhället trots detta inte lägger mer än en tiondel så mycket resurser på att förebygga fallolyckor som att förebygga trafikolyckor. De flesta människor är förmodligen inte medvetna om detta faktum. Anna Nilsson Vindefjärd pekar på behovet av att öka investeringarna i medicinsk forskning och utveckling inom området. Det är bra. Jag skulle vilja föreslå ytterligare en väg, nämligen att informera brett om osteoporos.

Osteoporos, benskörhet, är en av våra stora, men mindre kända folksjukdomar. Det finns dock goda möjligheter att med förebyggande insatser minska risken för att drabbas. För den enskilda människan innebär det minskat lidande och för regionen åtskilliga sparade pengar. Risken för att drabbas av osteoporos senare i livet hänger mycket samman med livsföringen från tidig ålder. Därför borde Region Skåne genomföra en upplysande folkkampanj om osteoporos. Helst skulle en sådan informationskampanj ske på nationell nivå, men i väntan på det kan vi se över vårt eget hus.
För regionen som är huvudman för sjukvården måste det vara angeläget att i förebyggande syfte verka för att minska risken för framtida ohälsa, så att människor kan bibehålla både den allmänna hälsan och skelettets styrka. Risken att drabbas av osteoporos är tyvärr ganska stor. Man räknar med att risken för att en 50-årig kvinna skall drabbas av en osteoporosrelaterad fraktur är så hög som 40-50%. Motsvarande risk för en 50-årig man är cirka 20-25%. Denna statistik ger anledning till slutsatsen att en folkkampanj skulle ha goda effekter både för landstingets och många medborgares hälsa.

En folkkampanj, liksom också forskning, mot osteoporos är viktig också av det skälet att det idag inte tycks finnas någon bra behandling som kan återställa skelettet till dess ursprungliga styrka. Därför är det självklart viktigt att man får behandling så tidigt som möjligt. Allra bäst vore det ju om kunskapen om orsakerna till osteoporos är så goda bland medborgarna att man aldrig behöver riskera att hamna i riskzonen. En folkkampanj på bred front är ett sätt att uppnå detta. Osteoporos kan nämligen förebyggas, om än inte till hundra procent, men delvis. Det finns samband mellan livsföring och ohälsa som i folkhälsosyfte måste uppmärksammas. Vissa saker som rökning, ensidig kost, undervikt och låg fysisk aktivitet påverkar benvävnaden negativt. Genom att förändra sin livsstil kan man både förebygga och påverka osteoporos. Därför måste en folkkampanj inriktas mot fler grupper än dem som redan drabbats, ja ända ner i tonåren, då mycket av människans fysiska status för resten av livet grundläggs.

EU och Region Skåne

Många beslut som fattas både i Stockholm och Bryssel ska genomföras i kommuner och regioner, men oavsett regering i Stockholm så har det verkat lika svårt att släppa ifrån sig makt till denna politiska nivå. Kommuner och regioner är ju i det avseendet jämställda. Oviljan att släppa ifrån sig makt neråt i den politiska hierarkin är en erfarenhet som ingalunda bara gäller Sverige. Vid t.ex. subsidiaritetskonferensen i Paris i oktober 2008 visades det tydligt att ett spänningsfält i politiken går mellan de nationella lagstiftande parlamenten och de regionala dito. Det är nu mer än tio år sedan, men inget tyder på någon mera betydande förändring. 

EU:s vitbok om styrelseformer 2001 markerade att den representativa demokratin ska utgöra grunden och att medborgarinflytandet ska stärkas. Då blir regioner och kommuner viktiga, eftersom deras kontaktyta med medborgarna är närmare och tydligare. Därför bör Sveriges regionala indelning växa fram som en följd av framgångsrika samarbeten beslutade av regionerna själva. Endast så kan regionfrågan få en stabil grund att utvecklas ifrån.

Det kan påpekas och upprepas att regionfrågan inom EU-hierarkin anses mycket viktig. Det får man väldigt klart för sig om man går runt i korridorerna och träffar tjänstemän inom DG-Regio, det ”departement” som sysslar med de lokala och regionala frågorna. Medialt uppmärksammas dock mest vad som sker på nationell nivå med möten mellan ministrar etc. Lissabon-fördraget som nu har flera år på nacken har dock en viktig inriktning i att stärka det regionala inflytandet. Uttryckt på annat sätt innebär det att EU kommer närmare medborgarna. Det gäller också oss som bor i Region Skåne. I fördragstextens artikel 4.2 betonas mycket tydligt att ländernas nationella identitet ska respekteras liksom det lokala och regionala självstyret. I artiklarna 5.3 och 5.4 fastslås också än en gång subsidiaritetsprincipen. Denna princip som säger att alla beslut skall fattas på lägsta möjliga och effektiva nivå. Subsidiaritetsprincipen är ett svårt ord både att stava och uttala. Likväl är det en ideologisk grundbult inom EU. I beslutsprocessen har således svenska lokal- och regionpolitiker ett viktigt inflytande som kan kanaliseras genom Regionkommittén. Flera skånska politiker sitter i detta organ. 

Sverige har 12 ordinarie ledamöter och 12 ersättare i EU:s Regionkommitté, som lite förenklat kan sägas vara ett remissorgan till EU-kommissionen. Genom Regionkommittén förs lokala och regionala erfarenheter därmed in i EU:s beslutsprocess. Våra lokala och regionala församlingar liksom enskilda människor kan och borde bättre ta tillvara de möjligheter som erbjuds därmed genom direktkontakt med enskilda politiker eller att viktiga EU-frågor också behandlas i våra lokala och regionala parlament. EU-parlamentariker av alla politiska färger sätter stort värde på kontakter och synpunkter hemifrån. Det gäller självklart också ledamöter och ersättare i Regionkommittén.

Patientsäkerhet och antalet vårdplatser

Antalet vårdplatser har minskat drastiskt i vårt land. Det har varit en trend under de senaste decennierna. Sverige har numera ett mindre antal vårdplatser per invånare i förhållande till andra länder inom EU enligt en rapport från OECD. Är vi nu nere i ett bottenläge då denna trend måste hejdas? Det är ett ofta förekommande uppslag i media att beskriva överbeläggningar på våra sjukhus. Så också hos oss i Region Skåne. Det är inte acceptabelt att denna utveckling fortgår om patientsäkerheten samtidigt hotas.

Det är emellertid flera faktorer som påverkar behovet av vårdplatser. Ekvationen har inte bara en enkel lösning, nämligen att skapa flera vårdplatser. Det finns också en god sida av denna utveckling. Förutom uppenbara faktorer som folkhälsa och demografi kan medicinsk utveckling och organisatoriska faktorer påverka behovet. Detta innebär att en minskning av antalet vårdplatser inte nödvändigtvis måste innebära att platstillgången blir otillräcklig. Vårdtiderna har minskat som en följd av nya behandlingsmetoder. Då går det också åt ett färre antal sängar på sjukhuset. En del vård ges numera utan att patienten behöver läggas in överhuvudtaget. Allt klaras av på en och samma dag och eftervården kan ske i hemmet Denna utveckling måste helhjärtat bejakas, men i den enkätundersökning som Socialstyrelsen gjort med landsting och sjukhus framförs att bristen på vårdplatser är ett utbrett problem inom den svenska hälso- och sjukvården.
 

Den fråga som måste ställas är om vi inte idag har kommit lite under det verkliga behovet av vårdplatser för att kunna upprätthålla en god kvalitet och patientsäkerhet? Vi måste ställa frågan om den nuvarande situationen inneburit allvarliga risker för patienterna Om bristen bara varit mycket tillfällig under året behöver detta förvisso inte innebära att den haft några negativa effekter på vårdkvalitet och patientsäkerhet. Kommentarer från vissa landsting och sjukhus pekar dock på att bristen är återkommande och att detta upplevs som ett problem. Att åtgärda problem relaterade till en bristande tillgång på vårdplatser är landstingens ansvar. Att ha så många vårdplatser att det aldrig uppstår en brist är inte realistiskt, men det måste finnas effektiva strategier för att hantera situationer när behovet av vårdplatser plötsligt överstiger tillgången, utan att patientsäkerheten för den skull äventyras. Hur stor andel av vårdplatserna som upptas i onödan på grund av vårdskador och felaktig läkemedelsanvändning kan man bara spekulera om. Det finns ett uppenbart samband på många sätt mellan antalet vårdplatser och patientsäkerhet. Patientsäkerheten prioriterats numera allt högre. Annat var det för en femton tjugo år sedan när jag i landstingspolitiska sammanhang lyfte patientsäkerhetsfrågorna och blev beskylld för att komma med skrämselpropaganda.  Nu skulle jag önska att man funderar lite på om inte det minskade antalet vårdplatser har en negativ inverkan på patientsäkerheten.

 

Moderaterna kommer igen

I söndagens nummer av DN (22/9) skriver Ulf Kristersson tillsammans med ledande moderata regionpolitiker om att det går att få mera vård för pengarna. Enligt debattartikeln är moderaternas mål att människor ska få rätt vård i rätt tid  -  men också att skattebetalarnas pengar ska användas så smart som möjligt. Bra, men inte särskilt revolutionerande, ju. Jag tror inte att det finns någon politiker som inte ställer upp på detta. Vad som dock är avvikande i den svenska politiska kontexten är att man återigen  -äntligen-  lyfter upp en gammal moderat ståndpunkt eller i alla fall att man vill utreda frågan om huvudmannaskapet för hela den regionala hälso- och sjukvården. Mellan raderna ska man förstå att det nu är dags att återigen driva frågan om att sjukhusvården ska organiseras statligt. Precis det som Kristdemokraterna nu drivit i några år. Bra att det blir fler som intar den ståndpunkten.

KD vs C, ideologisk vallgrav

Enligt Centerns egen uppfattning är partiet liberalt. Det går en ideologisk vallgrav mellan Centern och KD. Det är angeläget att lyfta fram denna grundläggande skillnad mellan partierna och göra det klart för väljaropinionen. Det har under en längre period varit så.

På många håll, inte minst inom alliansen i Riksdagen, har partierna kunnat samarbeta trots detta, men tack vare den sedan något decennium gemensamma fienden Socialdemokraterna. Centern tydligaste signum är dock att man många gånger velat mellan borgerlighet och vänsterkramande. Det slutliga utfallet av regeringsbildningen 2018 ger klart besked. Svenska Dagbladets Göran Eriksson skriver i sin analys av EU-valet ”om ett alltmer intensivt ordkrig mellan det liberala Centerpartiet, och de mer konservativa Kristdemokraterna. När siffrorna stannade på söndagskvällen såg det ut som om Centerns hårda attacker på Kristdemokraterna /…/ har fungerat. Kristdemokraterna växte visserligen och vann ett mandat – men hade hoppats på ännu mer. Centerpartiet har valt att försöka koppla samman KD med den europeiska högerpopulism som Centern har beskrivit som sin huvudfiende i det här valet. Dessutom har Centerpartiet offensivt använt abortfrågan mot Kristdemokraterna”.

Varken frågan om högerpopulister eller aborter är relevanta inlägg i EU-valet på det sätt som Centern, och för all del flera andra partier, argumenterar. Sorgligt. (När får vi en ideologisk valdebatt?) Dessutom har KD varit tydligt med sin inställning till högerpopulismen och i abortfrågan där KD och Centern står för samma åsikt. Detta brunsmetande verkar ha lyckats. Det vore ärligare om Centern någon gång redovisade att man under långa tider i sin historia var det mest nersmetade partiet med den färgen som man nu försöker att kladda på andra. Går man in på Centerpartiets officiella hemsida för att läsa om dess historia under 1930- och 1940-talen hittar man mest skrivningar om kohandeln med Socialdemokraterna. Nogsamt raderar man vad som stod i partiprogrammet från 1933 fram till 1946: ”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda flyktingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.”  Det finns gott om exempel på denna i Centerpartiets historia bruna ideologi. Läs gärna Klas Åmark, Att bo granne med ondskan: Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och förintelsen.

Fasa ut billiga och undermåliga prylar

Jag är säkerligen inte ensam om att reagera på att den enda faktor som verkar existera i reklamvärlden är att det som man vill sälja är "billigt". I dagens nummer av Svenska Dagbladet finns en mycket bra debattartikel på detta tema.

Trots tilltagande klimatmedvetenhet och en ökad vilja att leva hållbart kvarstår faktum: vi lever fortfarande i ett utpräglat slit- och slängsamhälle. Aldrig tidigare har vi köpt och slängt så mycket prylar som i dag. Livslängden för vitvaror, hemelektronik och möbler är betydligt kortare i dag än för bara tio år sedan. I en värld med bristande resurser, klimatutmaningar, och snabbt minskande biologisk mångfald måste vi fråga oss om vi har råd med någonting annat än kvalitet i material och produkter. Genom att förstärka konsumenträtten och information till konsument om varans verkliga pris kan beslutsfattarna hjälpa konsumenten och driva på produktionen av mer hållbara produkter.

Normen har blivit att köpa nytt när något krånglar. Fristående verkstäder och reparationsföretag blir allt ovanligare samtidigt som det i princip blivit omöjligt att själva laga apparater som krånglar. Utvecklingen har gått så långt att många inte ens bryr sig om att undersöka vilka möjligheter det finns till reparation även vid bagatellartade fel.

Låt vårdpersonalen bestämma!

Tord Persson skriver i Skånska Dagbladet 7 september ”Låt staten ta över vården”. Det är ett viktigt inlägg, även om artikeln handlar om många andra aspekter på sjukvårdspolitik, aspekter som egentligen bara har marginell betydelse som argument för rubrikens ståndpunkt. Emellertid hälsar jag med tillfredsställelse debattinitiativet. Moderaterna drev under lång tid detta, men har dessvärre släppt saken sedan några år tillbaka. KD.s partiledare Göran Hägglund tog tag i frågan och lanserade ståndpunkten för ett antal år sedan. Dessvärre kom det som en blixt från klar himmel och överraskade många kristdemokratiska landstingspolitiker. Det var väl en orsak till att det aldrig blev någon fart i argumentationen. Numera har emellertid KD arbetat igenom frågan och i senaste valrörelse var den en viktig ståndpunkt för Kristdemokraterna. Tyvärr har inte några andra partier hakat på och därför händer ju inget. Jag är inte säker på att det är landstingspolitikers egenintresse som är orsaken, som Tord Persson påstår, utan mera vad han också säger rädslan för att den lokala förankringen skulle försvinna.

Sjukvårdens stora problem är att styrningen är mångfaldig och splittrad. Det kan inte gärna bli annat med den decentraliserade struktur som präglar det svenska sjukvårdssystemet. 21 landsting och 290 kommuner har ansvaret för hälso- och sjukvården och utöver det har också staten ett ansvar för normering och styrning genom bl.a. tillsyn, kunskapsstöd och ekonomiska bidrag. Den viktiga utredningen om Effektiv vård, redovisad i SOU 2016:2 skriver att ”det saknas väsentligen samordning av styrningen och vanligen också en sammanhållen analys av de konsekvenser som styrningen får”. Jag har frågat åtskillig sjukvårdspersonal om varför vi har så långa köer och fått samma svar varje gång: Det är inte ett ekonomiskt problem. Det handlar om styrning och organisation. Jag tror också att detta skulle kunna förbättras om den samordnades på statlig nivå. Framtidsutmaningarna kan inte mötas med mera övertid, fler hyrpersonal och färre vårdplatser. Det saknas överlag inte ekonomiska resurser, utan ett effektivt utnyttjande av resurserna. En kompletterande väg vore att göra allvar av planerna på t.ex. ett professionsdrivet sjukhus som det talats om i vår region Skåne. Dvs.: Låt vårdpersonal styra och leda verksamheten från topp till botten. Jag undrar nu när skånska regionpolitiker ska göra allvar av detta som man pratat om under några år? Det innebär ju inte att organisationen blir statlig, men att de som själva är involverade på alla nivåer inom vården tar hand om ledarskapet. Det tror jag är en framgångsväg. Börja med detta i väntan på en större sjukvårdsreform.

S försöker dribbla bort frågan om antisemitism

Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfvén annonserar att han tänker bjuda in till en konferens om kampen mot antisemitism. Detta är inget mindre än ett oblygt sätt att dribbla bort en fråga som i Sverige i första hand nu är en intern fråga för Socialdemokraterna som man i decennier försummat att ta på allvar. Att Malmös socialdemokrater inte är tillförlitliga i frågan om antisemitism är inget nytt, särskilt inte för oss som bor i den södra landsändan. Minns också reaktionerna för något år sedan från USA när det gäller antisemitism, Malmö och Ilmar Reepalu. I årets förstamajdemonstration gick sagda före detta KS-ordförande också med i det demonstrationståg som skanderade ”leve Palestina – krossa sionismen”. Till yttermera visso har också Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) beslutat att inte ge SSU i Skåne statsbidrag, eftersom de har ”upprepade brister att leva upp till demokratikriteriet”.

Centerpartiet har också en mycket brun historia som man inte velat kännas vid. De förskräckliga antisemitiska skrivningarna från 1930- och 1940-talen i deras partiprogram finns visserligen inte kvar, men någon uppgörelse med dessa strömningar har inte gjorts. I alla fall inte offentligt. Nåväl, det må vara hur som helst med det, men Socialdemokraternas försök till att dölja de antisemitiska strömningarna är nutida och finns också i deras historia. Med det regeringsunderlag som finns efter valet 2018 så kanske dessa båda partier kan slå sig samman för att på allvar ta tag i frågan om antisemitismen i Sverige i historia och nutid. Båda partierna har lite att jobba på. Låt det inte bara stanna vid en dimridå med en konferensinbjudan.

Subsidiaritetsprincipen grundläggande i EU

Termen Subsidiaritetsprincipen undviks ofta i den politiska debatten eller översätts många gånger felaktigt med termen "närhetsprincipen". Icke desto mindre är subsidiaritetsprincipen grundläggande för EU. Därför är det bra att känna till dess fulla innebörd. Principen är ett praktiskt arbetsverktyg för att beslut ska fattas på rätt nivå. Ofta leder det till decentralisering, men också till att flytta beslutsnivån i motsatt riktning. Det är alltså inte en renodlad närhetsprincip. Ett väl fungerande samhälle byggs underifrån, men ibland måste beslut hanteras i ett bredare samarbete. Rörelseriktningen måste alltid vara underifrån, dvs individ-familj-kommmun-region-nation-Europa-osv. En viktig aspekt är då att en övre nivå ska understödja en undre.

Internationell brottsbekämpning viktigast i EU-valet

Alla vi som bor i södra Sverige har kunnat notera och en hel del har tyvärr blivit drabbade av den internationella brottsligheten. Senaste partiledardebatten i Agenda underströk med all önskvärd tydlighet detta. Brottsligheten rör sig närmast friktionsfritt in över vårt lands gränser och ändå snabbare försvinner den ut igen när brotten är begångna. Den positiva sidan av rörligheten inom EU har fått en mycket negativ sida. Det skulle inte behöva vara så och vårt land har också kritiserats från Bryssel för våra brister. Det går att ha öppenhet och samtidigt en bättre gränsbevakning både ut och in i Sverige kombinerat med en kraftigare inre utlänningskontroll.
Vid införandet av Schengenavtalet gick Sverige alldeles för långt i ivern att anpassa sig till detta avtal. Följden blev att stora delar av ekonomin för gränspersonal med polisiära uppgifter drogs in. Därför har vi nu en rejäl uppförsbacke för att återställa detta missförhållande. En hel del av det arbete som nu krävs måste utföras inom ramen för EU-politiken. Sett ur detta perspektiv blir det mycket viktigt att bland alla kandidater i EU-valet se till att det också kommer någon polis med lämplig erfarenhet, gärna också med erfarenhet av vad som sker på europeisk nivå för att bekämpa internationell brottlighet.

För oss som bor i Sydsverige är saken enkel. Redan på sjunde plats på KD:s valsedel finns en polis med just den viktiga erfarenheten av att bekämpa internationell brottslighet. Sjunde plats är ju inte vad man kallar valbar plats, men med tillräckligt många sydsvenska kryss kan det bli så. Kryssa därför Torsten Elofsson från Malmö.

EU bör lägga stor kraft på frågor som berör oss alla in på skinnet. Den internationella brottsligheten är just en sådan fråga. Därför måste EU stärka det polisiära och rättsliga samarbetet. Däremot ska man inte lägga sig i eller alls råda över välfärdsfrågorna, den så kallade sociala pelaren, som de vänsterinriktade partierna (s-v-mp) nu brinner för. I en attityd av att vi vet bäst omhuldas den sociala pelaren med tanken att hela EU ska anpassas efter svenska åsikter. Sverige är faktiskt bara ett litet land i utkanten av Europa med 20 av 751 mandat i EU-parlamentet. Långt ifrån alla ser oss som en förebild i sociala frågor. Det är mera troligt att det blir vi svenskar som måste anpassa oss efter andra länder. 

EU:s medlemsländer ser olika ut och har olika historiska bakgrund. Ett mera lagom EU innebär ett europasamarbete med starka nationer som samarbetar i frågor där man verkligen har nytta på nationell nivå av samarbetet. Sådana frågor som man inte kan lösa inom landet, utan som får en bättre lösning med samarbete. 

Viktigast att vara tydlig!

Ebba Busch Thor valdes till partiledare för KD inte i första hand för att ena olika åsikter, utan för att hon gjort sig känd som en tydlig och engagerad politiker. I höstens regeringsförhandlingar och Jökens ljus kan vi nu börja se resultatet. Demoskops senaste väljarundersökning ger en fingervisning om vart det lutar. KD får nu den högsta procentsatsen på 17 år, 10,6%, en uppgång med 3,6% sedan februari månads undersökning. Tydlighet gentemot väljarna är en hett eftertraktad egenskap som EBT med råge har svarat positivt på.

Regeringsunderlag eller opposition?

Alice Teodorescu skriver i GP: "Hur illa jag än tycker om forna nazister och kommunister så känns nuvarande upplägg principiellt fel av precis samma anledning som Decemberöverenskommelsen (DÖ). Vidare är det fel att, som C och L, hävda att de är oppositionspartier när de ingår i regeringsunderlaget och har förhandlat fram den politik som ska föras. Det är att vilseleda kring den i en demokrati så centrala oppositionsrollen".

Centern och Liberalerna måste bestämma sig, fast de har de ju egentligen redan gjort. De är en del av regeringens politik, men sitter inte i regeringen. Så kan man ju också göra, men det är att vilseleda sina väljare. Nu har man skaffat sig nya politiska bundsförvanter oavsett vad man säger. En del av de nya kompisarna både är och har varit kommunister. Smaka på det! Hur känns det att vara en del av det kommunistkramande gänget i Sverige 2019?

En modig centerpartist i riksdagen

Så har då alliansen upphört på nationell nivå, vänsteretablisemangets heta dröm! I Riksdagens votering på fredagen fanns dock en modig centerpartist, som inte låtit sig luras in i den socialdemokratiska fällan/fållan. Denne rakryggade centerpartist från norra Norrland är värd all heder. Det ska bli intressant att följa väljarnas uppfattning om sveket från Centern och Liberalerna. Jag tror nog att den tillskapade regeringen sitter fram till valet 2022 och då får vi se hur sveket värderades av väljarna. Ett svek följs gärna av flera. Det är det här med det sluttande planet...
Skrivet med stor besvikelse dagen efter Riksdagens votering.