Folkkampanj mot osteoporos sparar både lidande och pengar

Anna Nilsson Vindefjärd har en intressant och viktig artikel om benskörhet, osteoporos, i Skånskan den 19 oktober. Enligt skribenten omkom hela 111 personer i Skåne under 2018 av en fallolycka. Det är företrädesvis äldre och kvinnor som drabbas. Den intressanta infallsvinkeln är att samhället trots detta inte lägger mer än en tiondel så mycket resurser på att förebygga fallolyckor som att förebygga trafikolyckor. De flesta människor är förmodligen inte medvetna om detta faktum. Anna Nilsson Vindefjärd pekar på behovet av att öka investeringarna i medicinsk forskning och utveckling inom området. Det är bra. Jag skulle vilja föreslå ytterligare en väg, nämligen att informera brett om osteoporos.

Osteoporos, benskörhet, är en av våra stora, men mindre kända folksjukdomar. Det finns dock goda möjligheter att med förebyggande insatser minska risken för att drabbas. För den enskilda människan innebär det minskat lidande och för regionen åtskilliga sparade pengar. Risken för att drabbas av osteoporos senare i livet hänger mycket samman med livsföringen från tidig ålder. Därför borde Region Skåne genomföra en upplysande folkkampanj om osteoporos. Helst skulle en sådan informationskampanj ske på nationell nivå, men i väntan på det kan vi se över vårt eget hus.
För regionen som är huvudman för sjukvården måste det vara angeläget att i förebyggande syfte verka för att minska risken för framtida ohälsa, så att människor kan bibehålla både den allmänna hälsan och skelettets styrka. Risken att drabbas av osteoporos är tyvärr ganska stor. Man räknar med att risken för att en 50-årig kvinna skall drabbas av en osteoporosrelaterad fraktur är så hög som 40-50%. Motsvarande risk för en 50-årig man är cirka 20-25%. Denna statistik ger anledning till slutsatsen att en folkkampanj skulle ha goda effekter både för landstingets och många medborgares hälsa.

En folkkampanj, liksom också forskning, mot osteoporos är viktig också av det skälet att det idag inte tycks finnas någon bra behandling som kan återställa skelettet till dess ursprungliga styrka. Därför är det självklart viktigt att man får behandling så tidigt som möjligt. Allra bäst vore det ju om kunskapen om orsakerna till osteoporos är så goda bland medborgarna att man aldrig behöver riskera att hamna i riskzonen. En folkkampanj på bred front är ett sätt att uppnå detta. Osteoporos kan nämligen förebyggas, om än inte till hundra procent, men delvis. Det finns samband mellan livsföring och ohälsa som i folkhälsosyfte måste uppmärksammas. Vissa saker som rökning, ensidig kost, undervikt och låg fysisk aktivitet påverkar benvävnaden negativt. Genom att förändra sin livsstil kan man både förebygga och påverka osteoporos. Därför måste en folkkampanj inriktas mot fler grupper än dem som redan drabbats, ja ända ner i tonåren, då mycket av människans fysiska status för resten av livet grundläggs.

EU och Region Skåne

Många beslut som fattas både i Stockholm och Bryssel ska genomföras i kommuner och regioner, men oavsett regering i Stockholm så har det verkat lika svårt att släppa ifrån sig makt till denna politiska nivå. Kommuner och regioner är ju i det avseendet jämställda. Oviljan att släppa ifrån sig makt neråt i den politiska hierarkin är en erfarenhet som ingalunda bara gäller Sverige. Vid t.ex. subsidiaritetskonferensen i Paris i oktober 2008 visades det tydligt att ett spänningsfält i politiken går mellan de nationella lagstiftande parlamenten och de regionala dito. Det är nu mer än tio år sedan, men inget tyder på någon mera betydande förändring. 

EU:s vitbok om styrelseformer 2001 markerade att den representativa demokratin ska utgöra grunden och att medborgarinflytandet ska stärkas. Då blir regioner och kommuner viktiga, eftersom deras kontaktyta med medborgarna är närmare och tydligare. Därför bör Sveriges regionala indelning växa fram som en följd av framgångsrika samarbeten beslutade av regionerna själva. Endast så kan regionfrågan få en stabil grund att utvecklas ifrån.

Det kan påpekas och upprepas att regionfrågan inom EU-hierarkin anses mycket viktig. Det får man väldigt klart för sig om man går runt i korridorerna och träffar tjänstemän inom DG-Regio, det ”departement” som sysslar med de lokala och regionala frågorna. Medialt uppmärksammas dock mest vad som sker på nationell nivå med möten mellan ministrar etc. Lissabon-fördraget som nu har flera år på nacken har dock en viktig inriktning i att stärka det regionala inflytandet. Uttryckt på annat sätt innebär det att EU kommer närmare medborgarna. Det gäller också oss som bor i Region Skåne. I fördragstextens artikel 4.2 betonas mycket tydligt att ländernas nationella identitet ska respekteras liksom det lokala och regionala självstyret. I artiklarna 5.3 och 5.4 fastslås också än en gång subsidiaritetsprincipen. Denna princip som säger att alla beslut skall fattas på lägsta möjliga och effektiva nivå. Subsidiaritetsprincipen är ett svårt ord både att stava och uttala. Likväl är det en ideologisk grundbult inom EU. I beslutsprocessen har således svenska lokal- och regionpolitiker ett viktigt inflytande som kan kanaliseras genom Regionkommittén. Flera skånska politiker sitter i detta organ. 

Sverige har 12 ordinarie ledamöter och 12 ersättare i EU:s Regionkommitté, som lite förenklat kan sägas vara ett remissorgan till EU-kommissionen. Genom Regionkommittén förs lokala och regionala erfarenheter därmed in i EU:s beslutsprocess. Våra lokala och regionala församlingar liksom enskilda människor kan och borde bättre ta tillvara de möjligheter som erbjuds därmed genom direktkontakt med enskilda politiker eller att viktiga EU-frågor också behandlas i våra lokala och regionala parlament. EU-parlamentariker av alla politiska färger sätter stort värde på kontakter och synpunkter hemifrån. Det gäller självklart också ledamöter och ersättare i Regionkommittén.

Patientsäkerhet och antalet vårdplatser

Antalet vårdplatser har minskat drastiskt i vårt land. Det har varit en trend under de senaste decennierna. Sverige har numera ett mindre antal vårdplatser per invånare i förhållande till andra länder inom EU enligt en rapport från OECD. Är vi nu nere i ett bottenläge då denna trend måste hejdas? Det är ett ofta förekommande uppslag i media att beskriva överbeläggningar på våra sjukhus. Så också hos oss i Region Skåne. Det är inte acceptabelt att denna utveckling fortgår om patientsäkerheten samtidigt hotas.

Det är emellertid flera faktorer som påverkar behovet av vårdplatser. Ekvationen har inte bara en enkel lösning, nämligen att skapa flera vårdplatser. Det finns också en god sida av denna utveckling. Förutom uppenbara faktorer som folkhälsa och demografi kan medicinsk utveckling och organisatoriska faktorer påverka behovet. Detta innebär att en minskning av antalet vårdplatser inte nödvändigtvis måste innebära att platstillgången blir otillräcklig. Vårdtiderna har minskat som en följd av nya behandlingsmetoder. Då går det också åt ett färre antal sängar på sjukhuset. En del vård ges numera utan att patienten behöver läggas in överhuvudtaget. Allt klaras av på en och samma dag och eftervården kan ske i hemmet Denna utveckling måste helhjärtat bejakas, men i den enkätundersökning som Socialstyrelsen gjort med landsting och sjukhus framförs att bristen på vårdplatser är ett utbrett problem inom den svenska hälso- och sjukvården.
 

Den fråga som måste ställas är om vi inte idag har kommit lite under det verkliga behovet av vårdplatser för att kunna upprätthålla en god kvalitet och patientsäkerhet? Vi måste ställa frågan om den nuvarande situationen inneburit allvarliga risker för patienterna Om bristen bara varit mycket tillfällig under året behöver detta förvisso inte innebära att den haft några negativa effekter på vårdkvalitet och patientsäkerhet. Kommentarer från vissa landsting och sjukhus pekar dock på att bristen är återkommande och att detta upplevs som ett problem. Att åtgärda problem relaterade till en bristande tillgång på vårdplatser är landstingens ansvar. Att ha så många vårdplatser att det aldrig uppstår en brist är inte realistiskt, men det måste finnas effektiva strategier för att hantera situationer när behovet av vårdplatser plötsligt överstiger tillgången, utan att patientsäkerheten för den skull äventyras. Hur stor andel av vårdplatserna som upptas i onödan på grund av vårdskador och felaktig läkemedelsanvändning kan man bara spekulera om. Det finns ett uppenbart samband på många sätt mellan antalet vårdplatser och patientsäkerhet. Patientsäkerheten prioriterats numera allt högre. Annat var det för en femton tjugo år sedan när jag i landstingspolitiska sammanhang lyfte patientsäkerhetsfrågorna och blev beskylld för att komma med skrämselpropaganda.  Nu skulle jag önska att man funderar lite på om inte det minskade antalet vårdplatser har en negativ inverkan på patientsäkerheten.