”En känsla av otrygghet breder ut sig, viskningar mellan bekanta, en pessimism jag inte känner igen. Var ska vi bo? Vart ska vi flytta? Finns det någonstans att ta vägen? Frågor som ställs i min umgängeskrets allt oftare. Det är mest småbarnsfamiljer som undrar. Fortfarande har man stor möjlighet att påverka barnens uppväxtvillkor. Visst, vi har det ganska bra nu, men hur blir det sedan? Om detta fortsätter?
Jag frågar vänners föräldrar och deras jämnåriga: tänkte ni på sånt när ni skaffade barn? Ingen av de jag frågar verkar ha gjort det. De tänkte inte på om skolan var bra, hur nära utsatta områden deras hus låg, om deras barn skulle bli rånade på vägen hem från träningen. Barn fick röra sig själva ute, handla, ta bussen, utforska. Vågar vi låta våra egna barn göra det?"
Politiskt måste man fråga sig varför det blev så här? Vad är orsaken? Och framför allt: Vad måste göras från politiskt håll? Jag är övertygad om att en förändring måste börja med politiska och verklighetsförankrade beslut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar